SAXOFONISTEN OCH KOMMISSARIEN
Josef Skvoreckys romanserie om Danny Smiricky
Martin Kristenson
Varför skriver du inte en pjäs om ism-manin?
Alla har en ism numera. Om någonting går på tok
nuförtiden behöver du bara gå ut och skaffa dig
en ism och sen har du ditt på det torra.
-Komedin om oss människor (Frank Capra 1938)
En scen ur Chaplins Moderna tider (1936):
Den lille luffaren driver omkring på stan och får syn
på en röd varningsflagga som fallit av flaket till en
lastbil. Hjälpsam som han är, plockar han upp den och
springer efter lastbilen, frenetiskt viftande med flaggan. I samma
ögonblick marscherar ett demonstrationståg upp bakom
honom, vilket plötsligt ger hans oskyldiga flaggviftande en
helt ny betydelse. När polisen gör attack mot demonstranterna
arresterar de Chaplin i tron att han är deras ledare.
Denna scen har alltid förefallit mig vara en utmärkt illustration
till skillnaden mellan ett demokratiskt och ett totalitärt
samhälle. I en demokrati avgör man själv om man vill
engagera sig politiskt, precis som demonstranterna i filmen gör.
Om man så önskar, kan man dock välja bort politiken
och ägna sig åt annat. I en totalitär stat är
det nästintill omöjligt att slingra sig undan politiken,
man dras in i den på samma oavsiktliga sätt som Chaplin
med sin röda varningsflagga. Vardagslivet genomsyras av politik,
all mänsklig verksamhet - även den mest privata - blir
en statlig angelägenhet.
Den som levt under ett totalitärt system och vill berätta
om sitt liv kan knappast undvika att samtidigt prata politik, det
gäller i synnerhet för de äldre centraleuropeer som
på nära håll upplevt både nationalsocialismen
och kommunismen. Individens och samhällets historia knyts samman
på ett sätt som i demokratiska länder är möjligt
endast i krigstid.
FEGISARNA
Den tjeckiske författaren Josef Skvorecky har skrivit en svit
självbiografiska romaner, där han skildrar sitt alter
ego Danny Smiricky, en man vars liv till mycket stor del överensstämmer
med Skvoreckys eget. Dessa starkt personliga berättelser har,
liksom i förbifarten, format sig till en krönika över
Tjeckoslovakiens nutidshistoria. Allt finns med: den nazistiska
ockupationen, det mörka 50-talet med sina skådeprocesser,
Pragvåren, 70-talets normaliseringspolitik.
Smiricky-serien består av fem romaner, den första heter
Zbabelci ("Fegisarna") och skrevs redan 1948,
samma år som kommunisterna tog makten i Tjeckoslovakien. Skvorecky
var då 24 år och hade ingen tanke på att bli sitt
lands historieskrivare, från början hade han inte ens
tänkt sig att det skulle bli mer än en roman om Danny.
Allt han ville göra var att skriva ned sina upplevelser av
krigsslutet 1945. (1) Han insåg dock att romanen inte skulle
ha en chans i det politiska klimat som då rådde i Tjeckoslovakien
och därför lät han manuskriptet ligga kvar i skrivbordslådan
i väntan på bättre tider. Det var först med
det ideologiska tövädret i Sovjet något tiotal år
senare som romanen äntligen kunde publiceras. Stalins död
och Chrustjevs tal vid tjugonde partikongressen i Moskva 1956 hade
lett till en allmän liberalisering som också kom de sovjetiska
satellitstaterna till godo. Men romanen fick inte alls det mottagande
som Skvorecky hade väntat sig. Boken blev en jätteskandal
och kommunisterna drog igång en våldsam kampanj mot
den unge debutanten. Det hetsades mot Skvorecky från alla
håll och man antydde t o m skumma internationella förbindelser,
kanske låg Tito eller Radio Free Europe och lurade någonstans
i bakgrunden. Presidenten själv lär vid ett möte
ha uttalat sig om denna skandalösa bok. En recensent liknade
Skvorecky vid en listig, men skabbig kattunge: "om en sådan
skall kunna leva vidare, måste man göra vad /förlaget/
underlät att göra: omedelbart ta den till en veterinär!"
(2)
När en författare fick en sådan recension kunde
han vara säker på att svåra tider väntade.
Så blev det även i detta fall. Skvorecky, som varit redaktör
för ett litterärt magasin, fick nu sparken, liksom de
ansvariga vid det förlag som publicerat boken. Till slut blev
också en recensent avskedad, eftersom han begått misstaget
att skriva en positiv anmälan av Skvoreckys roman. En månad
efter publiceringen förbjöds "Fegisarna".
När man läser "Fegisarna" idag är det till
en början svårt att begripa vad som orsakade denna oerhörda
uppståndelse. Förgäves letar man efter antikommunistiska
diatriber eller hätska utfall mot Sovjetunionen. "Fegisama"
visar sig istället vara en riktigt rolig bok om den tjeckiska
småstadsgrabben Danny Smiricky och hans upplevelser under
krigets sista dagar i maj 1945. Danny har två stora intressen
i livet: flickor och jazz. Han spelar tenorsaxofon i ett jazzband
och uppvaktar energiskt alla flickor han träffar, i det senare
fallet utan någon som helst framgång. Danny och hans
vänner ser med förakt på nazisterna och de lokala
kollaboratörema, men i grunden är de ointresserade av
politik. "Fegisarna" är främst en berättelse
om ungdomlig entusiasm i en mörk tid.
Men varför förbjöds den då? Det finns flera
orsaker. För de tjeckiska kommunisterna var befrielsedagarna
en tid av Hjältemod och Seger, en tid som varje författare
måste nalkas med vördnad. Skvorecky har skildrat krigsslutet
som en kaotisk och absurd tid. Det finns inte heller några
hjältar i "Fegisarna". De framryckande ryska soldaterna
är skitiga och luktar svett, och överhuvudtaget så
långt från den idealiserade propagandabilden man kan
komma. Och Danny själv är sannerligen inte någon
hjältefigur, även om han är sympatiskt skildrad.
Han har större bekymmer med flickor än med nazister och
lyssnar hellre på "St Louis Blues" än "Internationalen".
T o m när han aktiverar sig i motståndsrörelsen
är det huvudsakligen med
baktanken att kunna imponera på stadens flickor.
Det stora problemet med "Fegisarna" var helt enkelt att
Dannys tankar kretsade kring helt andra saker än vad partibyråkraterna
förväntade sig av en romanfigur. Ett typiskt exempel är
Dannys inre monolog när han spelar med sitt jazzband. Han sitter
och drömmer om sin stora kärlek Irena och kommer fram
till att dagdrömmar ibland kan smälla högre än
verkligheten:
-jag tänkte på Irena, eller snarare
på mig själv, hur mycket jag älskade henne och hur
underbart det skulle vara att vara ihop med henne, och hur det egentligen
var bättre att vara ihop med henne så här än
i verkligheten, där man inte vet vad man ska säga eller
göra ... Och när jag tänkte ärligt på
saken, så var det rätt bra ändå att jag var
kär i Irena och att hon var ihop med Zdenek och kanske var
det lika bra att jag bara dagdrömde och skrev bekännelser
till min älskade. Det är klart att det hade varit härligt
om jag hade varit ihop med Irena på riktigt. Allting var härligt.
Allting, faktiskt. Det fanns verkligen ingenting dåligt i
hela världen. (3)
Ingenting dåligt i hela världen - får man tänka
så i ett Europa som just sett nazisterna marschera fram över
hela kontinenten? Den Danny vi möter i "Fegisama"
är entusiastisk, charmig, lite självupptagen som alla
unga människor. Men han är också en skeptiker, klarsynt
betraktar han de vuxnas senkomna försök att spela hjältar
i kampen mot nazisterna. Det mest skandalösa med "Fegisama"
var just att den inte tog hänsyn till några som helst
myter. Danny är lycklig över att nazismen krossas, men
han inser samtidigt att befrielsehjältarna inte är mer
än människor. (Den kritik av kommunisterna som faktiskt
finns i "Fegisarna" är mycket sublim, knappt märkbar.
Vid ett tillfälle sitter Danny och tänker på hur
underbart det ska bli efter kriget, när det blir fritt fram
att spela jazz igen. Här ligger en bister ironi dold: det skulle
ju visa sig att kommunisterna var lika fientligt inställda
till jazzmusik som nazisterna).
TANKBATALJONEN
Kampanjen mot Skvorecky var naturligtvis inte spontan eller slumpartad.
Den styrdes av den grupp inom kommunistpartiet som ville bromsa
utvecklingen mot en ökad frihet. Skvorecky var ett tacksamt
offer: han var inte partimedlem, han var intellektuell och USA-orienterad,
intresserad av "dekadent" konst såsom jazz och Hollywoodfilmer.
Efter skandalen med "Fegisarna" fick Skvorecky publiceringsförbud
och det dröjde fram till 1963 innan han kunde få sina
böcker utgivna igen. Den andra romanen i Smiricky-serien skrevs
dock redan 1954, fyra år innan "Fegisama" publicerades.
Den heter Tankovy prapor ("Tankbataljonen") och
skiljer sig på många sätt från den första
Danny-romanen. (4) Om "Fegisarna" upprörde kommunisterna
genom sin opolitiska och icke-ideologiska karaktär, så
är "Tankbataljonen" istället en frän politisk,
och uttalat antikommunistisk, satir. Det är begripligt att
den inte kunde publiceras på tjeckiska förrän 1971
på ett exilförlag (en publicering planerades visserligen
under Pragvåren 1968, men stoppades av den sovjetiska invasionen).
"Tankbataljonen" är också den enda av Smiricky-romanerna
som är berättad i tredje person, istället för
i första. Romanen bygger på Skvoreckys upplevelser under
sin militärtjänstgöring 1951-53, och även om
Danny är bokens huvudperson är han inte längre dess
självklara centrum. I "Tankbataljonen" får
läsaren också ta del av de andra soldaternas tankar och
känslor. Ändå är romanen det svagaste numret
i Smiricky-serien, den är alltför fragmentarisk och splittrad
för att kunna engagera helt. Skvorecky har också mycket
riktigt försett romanen med undertiteln ”Fragment från
kulttiden". Personteckningen är också väl grov,
några av romanfigurerna är endast karikatyrer. Det hindrar
inte att det finns lysande avsnitt i "Tankbataljonen"
och att några episoder hör till de roligaste Skvorecky
har skrivit.
SOCIALISTISK REALISM
Mycket av komiken i "Tankbataljonen" bygger på
kontrastverkan. I scen efter scen visar Skvorecky hur den kommunistiska
ideologin kolliderar med en trög och omedgörlig verklighet.
De arbetare som Danny möter under sin soldattid har ingenting
gemensamt med den officiella propagandans idealiserade bild av Arbetarklassen.
De svär och berättar fräckisar, de tänker mer
på sitt familjeliv än på den proletära internationalismen,
de sitter hellre och super än går och lyssnar på
beredskapspoesi, de spelar hellre poker än diskuterar Marx
och Lenin. Armén gör allt för att omstöpa
dem till socialistiska idealmänniskor, men till ingen nytta:
arbetarna låter sig inte påverkas. "Pansarbataljonen"
är fr a en satir över föreställningen att ett
socialistiskt samhälle också skapar en socialistisk människa.
Kommunisterna var uppfyllda av tanken på Den Nya Människan,
en självuppoffrande och idealistisk människotyp som skulle
ersätta den borgerliga epokens hänsynslösa individualister.
För Danny blir det alltmer uppenbart att ingen ideologi i världen
kan gå i land med ett sådant projekt. Alla utopister
för en hopplös kamp mot den mänskliga naturen, det
är den slutsats man kan dra av "Tankbataljonen".
Kampen om arbetarnas själar fördes med kulturella medel
och i "Tankbataljonen" riktar Skvorecky en förödande
kritik mot kommunisternas kulturpolitik, i synnerhet den litterära
doktrin som kallades socialistisk realism. Enligt denna doktrin,
som proklamerades i Sovjet på 30-talet, var litteraturen bara
ett redskap för att frambringa den nya tidens människa.
Författarna skulle vara "de mänskliga själarnas
ingenjörer", som Stalin uttryckte saken. Resultatet blev
en endimensionell och propagandistisk litteratur, till bristningsgränsen
fylld av optimistiska arbetarhjältar och heroiska stålverksarbetare
som kämpar för att uppfylla femårsplanen. Romanerna
var schematiserade och plågsamt förutsägbara, "socialistiska
vilda västern-romaner" har Skvorecky kallat dem. (5)
"Tankbataljonen" innehåller en rad parodier på
denna typ av litteratur. I en scen håller officerarna förhör
med sina soldater om deras kunskaper om socialistisk realism. En
soldat får i uppdrag att återberätta handlingen
i Vassily Azhaevs roman "Långt från Moskva".
Han har naturligtvis inte läst boken och svarar därför
lite trevande, men han inser snart att han lätt kan
gissa sig till handlingen:
"Långt från Moskva” - är
- alltså, vad heter det, det är -jo, vad det handlar
om, jag menar - det är en bok, va - där en kille - författaren,
menar jag - han skriver om ... sånt som händer där
borta, liksom långt från Moskva, som är huvudstaden
i - eh, De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union - ... det fanns
inte några kapitalister som kunde - eh, exploatera bönderna
längre - och så måste de, liksom, bli ännu
bättre på, alltså, att uppfylla, vad heter det
nu, normerna, antar jag, eftersom allting tillhör folket, liksom.
Och efter det kom de på en massa bra idéer till hur,
eh, hur de skulle göra saker bättre och sånt där,
och sen påtog de sig såna här socialistiska förpliktelser
... prästen sa åt dem att de skulle ruttna i helvetet
om de arbetade - så även kulakema och t o m de som gjorde
sabotage, jag menar, alla åkte till - åkte till - till
de delarna av landet som var - liksom, långt från Moskva,
huvudstaden i De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union - (6)
Efter att ha lyssnat till denna stammande redogörelse inser
Danny att den stackars soldaten faktiskt har svarat alldeles korrekt.
Han har fångat kärnan i de berättelser som med små
variationer upprepades i roman efter roman. Episoden visar också
att kommunisternas tendens att sätta ideologisk trohet framför
kunskap, istället för att skapa en ny människa enbart
uppmuntrade till konformism och anpasslighet.
I "Tankbatalionen" ägnar Skvorecky stort utrymme
åt litterära frågor, på sätt och vis
är boken ett estetiskt manifest i romanform. Att han avskyr
den socialistiska realismen framgår klart och tydligt. Konsten
får aldrig vara lojal mot någon ideologi. "En författares
uppgift är att tala sanning", är ett Hemingway-citat
som Skvorecky ofta återkommer till. Det kan låta självklart
och banalt, men, i 50-talets Tjeckoslovakien var det som att svära
i kyrka.
MIRAKLET
Det tog arton år innan Skvorecky gav sig i kast med sin hjälte
igen. (7) Då hade mycket vatten hunnit rinna under Karlsbron
i Prag. Efter 1963, då publiceringsförbudet upphörde,
utgav Skvorecky ett stort antal noveller, deckare och essäer,
samt romanen Lejonungen (1969, s ö 1978). 60-talet
innebar en gradvis politisk liberalisering som kulminerade i Pragvåren
1968, det kortlivade försöket att skapa en "socialism
med mänskligt ansikte". Under denna tid arbetade Skvorecky
en hel del inom filmen, där han samarbetade med flera av den
tjeckiska Nya Vågens främsta namn, bl a Jiri Menzel och
Evald Schorm. Skvorecky och Milos Forman planerade dessutom att
filmatisera "Fegisarna", men den sovjetiska invasionen
satte stopp för det projektet.
Pragvåren krossades i augusti 1968 och med Sovjets goda minne
tog Gustav Husak makten i Tjeckoslovakien.
Efter den sovjetiska invasionen tystades omkring
200 tjeckoslovakiska författare, en rad världsberömda
filmskapare samt ett flertal målare, skådespelare och
teaterregissörer. Tusentals vetenskapsmän avskedades,
bland dessa 145 historiker, liksom hundratals universitetslärare.
Enbart från Prags filosofiska fakultet avskedades 50 professorer
och lektorer. Vidare försvann tiotusentals okända från
skolor, massmedia, statliga verk, sjukhus och laboratorier."
(Milan Kundera) (8)
Husaks "normaliseringspolitik" skulle komma att innebära
tjugo år av förtryck och likriktning.
I januari 1969 hade Skvorecky fått nog av den sovjetiska ockupationen
och bestämde sig för att gå i exil. Han slog sig
ned i Canada, där han blev professor i engelska vid universitetet
i Toronto. Tillsammans med sin fru Zdena Salivarova startade han
också ett bokförlag, 68 Publishers, som under
många år var en av de få möjligheterna för
oppositionella författare att publicera sig på sitt modersmål.
Det var också på det egna förlaget som Skvorecky
publicerade den tredje romanen om Danny Smiricky, Mirakl
("Miraklet" 1972). Det är den rikaste och bredast
anlagda romanen i serien. Skvorecky prövar här ett nytt
berättargrepp, boken är ett kalejdoskop av människor
och miljöer där läsaren kastas runt i tid och rum,
och där flera parallellhandlingar vävs samman på
ett ofta mycket överraskande sätt. "Miraklet"
blev också Skvoreckys mest omdiskuterade roman sedan ”Fegisarna”.
Den här gången var det inte bara kommunisterna som blev
upprörda, utan läsare ur alla ideologiska läger.
Det berodde på att "Miraklet" tog upp Pragvåren
till granskning, en period som på bara några få
år hunnit bli lika mytornspunnen som befrielsedagarna 1945.
I "Miraklet" glider det privata och politiska ihop i högre
grad än tidigare. Berättelsen kretsar kring de ödesdigra
åren 1948 och 1968, dvs tiden för Pragkuppen (då
kommunisterna tog makten i Tjeckoslovakien) och Pragvåren.
"Miraklet" kan delas upp i två huvuddelar. Den första
delen utspelar sig i slutet på 40-talet, då Danny just
tillträtt en tjänst som lärare vid en flickskola.
Där blir han snart involverad med en av sina elever, en kärlekshistoria
med många turer och komiska förvecklingar. I bokens andra
del är Danny en etablerad författare i 60-talets Prag.
Skeptisk som alltid, iakttar han misstroget sina vänners glädjerus
över den nyvunna friheten. Romanen är sprängfylld
av satiriska porträtt av verkliga personer ur Tjeckoslovakiens
kulturliv och politiska värld.
PRAGVÅREN
"Miraklet" har undertiteln "en politisk detektivhistoria"
och det är framför allt två gåtor som är
föremål för romanens undersökning. Dels handlar
det om en märklig händelse som Danny blir vittne till
under sin lärartid, ett föregivet religiöst mirakel
där en helgonstaty i byns kyrka plötsligt lyfter ena armen
mitt under gudstjänsten. Det blir stor uppståndelse och
säkerhetspolisen kommer dit för att undersöka saken.
Det slutar med att prästen anklagas för att ha arrangerat
hela händelsen och arresteras. Tjugo år senare, när
60-talets liberaliseringsvåg gjort det möjligt att forska
i det förflutna, börjar en vän till Danny undersöka
det gamla mysteriet. Vad var det som hände? Hade prästen
verkligen försökt lura sin församling? Eller var
det säkerhetspolisen som hade iscensatt händelsen för
att misskreditera kyrkan? Eller var det, trots allt, ett mirakel?
Denna historia bygger på en verklig händelse och som
sig bör i en deckare får gåtan inte sin lösning
förrän i slutet av den drygt 400-sidiga romanen. (9)
Bokens andra mysterium är politiskt. Vad var egentligen Pragvåren
för någonting? Var en socialism i frihet verkligen möjlig?
Vad var det som drev reformkommunistema till att utmana Sovjetunionen?
Vilka motiv hade de? Skvoreckys svar på dessa frågor
var långt ifrån okontroversiella. Att han fördömde
den sovjetiska invasionen förvånade ingen, det var vad
alla väntade sig. Mer överraskande var hans kritik av
Pragvårens hjältar, av Dubcek och de andra reformkommunisterna.
Skvorecky anklagade dem för att ha varit naiva och ansvarslösa,
för att alltför lättsinnigt ha lekt med nationens
öde. Inbillade de sig verkligen att Sovjetunionen stillatigande
skulle åse hur pluralism och medborgerliga rättigheter
återinfördes i Tjeckoslovakien? Förstod de inte
att öststatemas politik i sista hand bestämdes i Sovjet?
Reformkommunistema hade nog goda avsikter, menade Skvorecky, men
Pragvåren blev trots allt "ännu en nationell katastrof
återigen orsakad av kommunistiska hetsporrar". (10)
Men Skvorecky gick ännu längre i sin kritik. Han såg
Pragvåren som ett bevis på att reformkonununisterna
inte hade lärt sig någonting av historien. I sin ungdom
hade de välkomnat det kommunistiska maktövertagandet,
de hade låtit sig ryckas med av revolutionsstämningarna
under Pragkuppens dagar och hälsat den nya tiden med sång
och dans. Sent omsider hade de upptäckt sitt misstag och nu
ville de ställa allt till rätta. Den gamla diktaturen
skulle omvandlas till en demokratisk socialism, en "socialism
med mänskligt ansikte". Allt hade varit gott och väl
om de inte samtidigt hade varit så omogna. Pragvåren
blev ett sätt för dem att återuppleva sin ungdoms
revolutionsyra. Som bortskämda barn njöt de av att få
stå i händelsernas centrum igen, av att dansa på
gatorna och vifta med flaggor. De kunde inte skaka av sig föreställningen
att de var folkets ledare och att landets framtid låg i deras
händer. Utan en tanke på konsekvenserna utsatte de sitt
land för ännu ett samhällsexperiment. Återigen
drog de Tjeckoslovakien i fördärvet med sin barnsliga
revolutionsromantik, men den här gången föll de
själva offer för sin dumhet: "det är bara i
den gamla judiska sagan som David segrar, och nu skulle Goliath
krossa dem, dessa marxismleninismens pinsamma playboys. " (11)
I "Miraklet" representeras denna generation reformkommunister
av poeten Vrchcolab. Danny möter honom första gången
på 50-talet som en ung och entusiastisk författare av
pekoralistiska Lenindikter. Vrchcolab har gjort karriär på
att skriva poetiska hyllningar till socialismens hjältar och
han är ständigt på turné med sina diktuppläsningar.
Tjugo år senare ser Danny honom strutta omkring på ett
cocktailparty, nu som lika entusiastisk reformkommunist. Trots alla
avslöjanden om Stalintidens brott har han inte rubbats i sitt
självförtroende och tycks inte heller ha några samvetsförebråelser.
Vrchcolab tillhör en politisk överklass som aldrig på
allvar förstått vilka tragiska konsekvenser deras politik
fått för stora delar av befolkningen. Han handlade i
god tro och det är den enda absolution han anser sig behöva,
påpekar Danny. Vrchcolab har en förebild i verkligheten,
författaren Pavel Kohout. Han är en ständigt återkommande
figur i Skvoreckys romaner, och ägnas även satiriska porträtt
i "Tankbataljonen" och Dannys förlorade ungdom, den
femte delen i Smiricky-serien.
Men det är inte bara reformkommunisterna som parodieras i "Miraklet".
Även en ickekommunist som Vaclav Havel får sig en släng
av satirsleven. Han kallas genomgående för "den
världsberömde dramatikern" och framställs av
Skvorecky som en visserligen modig och godhjärtad människa,
men också oerhört naiv och nästan lite löjlig.
Han är fullt övertygad om möjligheten att skapa ett
demokratiskt oppositionsparti och går med liv och lust in
för uppgiften att bli dess förste ledare. Skvorecky beskriver
Havel som en man med politiska ambitioner och inte alls som den
"motvilliga politiker" som han själv tycker om att
se sig. (Enligt brev från Skvorecky blev Havel förargad
över romanens porträtt av honom, men de förblev vänner).
(12)
Det var dessa porträtt - av sådana som Havel, Dubcek
och Kohout -, liksom tolkningen av Pragvåren, som gjorde "Miraklet"
så kontroversiell när den kom. Eftersom Skvorecky nu
var svartlistad i sitt hemland, kunde tjeckerna bara läsa insmugglade
exemplar av hans roman, men diskussionen blev ändå livlig
bland dissidenter och andra. De gamla reformkommunistema blev naturligtvis
arga, men även de läsare som delade Skvoreckys syn på
Pragvåren hade invändningar mot romanen: de ansåg
att tidpunkten var fel vald, att det var ett taktiskt misstag att
kritisera 60-talets reformrörelse, samtidigt som förtrycket
hårdnade i Husaks ”normaliserade" Tjeckoslovakien.
Var det rätt av Skvorecky att förlöjliga Kohout och
Havel, när dessa riskerade fängelse varje dag för
sin kamp för demokrati och mänskliga rättigheter?
Var det rätt att beröva folk deras illusioner om Pragvåren
i en tid då tillräckligt många hade blivit cyniska
och uppgivna? Några menade att Skvorecky indirekt hjälpte
Husakregimen, eftersom hans kritik av Pragvåren delvis sammanföll
med den officiella propagandan. Båda såg Pragvåren
som en nationell olycka och reformrörelsen som ansvarslös
och verklighetsfrämmande. På vilken sida stod Skvorecky
egentligen?
"Miraklet" rörde upp starka känslor hos de tjeckiska
läsarna. Skvoreckys inställning var densamma som när
han skrev "Fegisarna": en författare får inte
ta några taktiska hänsyn. Hans uppgift är att säga
sanningen, inte anpassa sina romaner efter ett politiskt program.
Skvorecky skulle säkert instämma i Thomas Manns ord att
"i längden är en skadlig sanning bättre än
en nyttig lögn". (13)
Milan Kundera skrev en artikel där han tog sin kollega i försvar.
Han hävdade att Skvoreckys bitande satir hade sin grund i den
misstänksamhet mot dogmer och absoluta sanningar, som också
hade varit ett starkt inslag i Pragvåren. Allting kan ifrågasättas
- även Pragvåren:
Det är just därför att Skvorecky
är ett barn av sitt land och trogen den anda som gjorde Pragvåren
möjlig, som han skriver med obeveklig ironi ... Denna bok är
det hittills enda arbete som ger en helhetsbild av Pragvårens
osannolika historia, samtidigt som den är genomdyrad av den
skeptiska motståndsanda ... som är trumfkortet i den
tjeckiska handen. (14)
Kundera ser alltså Skvoreckys roman som en produkt av den
tjeckiska intellektuella tradition, där skepticism och ironi
är honnörsord. Att hålla fast vid myter - hur sympatiska
dessa än kan förefalla - vore att svika dessa ideal. "Miraklet"
kan inte heller sägas ha hjälpt Husakregimen, tvärtom.
Om Skvorecky är milt ironisk i sitt porträtt av Havel,
så är han skoningslös i sin kritik av de kommunistiska
makthavarna. Romanen tar hela tiden parti för diktaturens offer.
Skvorecky är en politisk liberal som aldrig trott på
vare sig proletariatets diktatur eller den skvader som kallas flihetlig
socialism. Det senare är det många som har svårt
att förlåta honom och det är därför han
så ofta har anklagats för att vara reaktionär. (15)
GRÅZONEN
Istället för revolutionsromantik odlar Skvorecky ett
slags måttfullhetsideal. Man kan beundra Vaclav Havel för
hans civilkurage, menar han, men man måste också inse
att människor som han inte växer på träd. Det
hör trots allt till undantagen att människor är beredda
att offra sin frihet och kanske sina liv för det som de anser
vara rätt. De flesta av oss lever i skuggan av Mart. I "Miraklet"
hyllar Skvorecky de som på sitt eget försynta sätt
bjuder makten motstånd. I alla diktaturer finns en stor gråzon
av hederliga människor, som i hemlighet och med stor list,
försöker göra det bästa av en hopplös situation.
Det är dessa som är Skvoreckys hjältar:
Gråzonen är en konspiration av normala
människor, som står mellan dogmatikernas fanatism och
pragmatikernas cynism å ena sidan, och dissidentemas abnorma
moraliska mod å andra sidan. De låtsas vara lojala med
kejsaren, men är i själva verket trogna Gud ... De har
ingen organisation, såvida inte vanlig anständighet är
en organisationsprincip. Alla departement, kontor, alla skolor,
alla fabriker är infiltrerade av dem ... De är den Gråzon
som gör realsocialismen dräglig. Det är i själva
verket de som får den att fungera. (16)
Gråzonens människor tänder inte eld på sig
själva i protest mot förtrycker, men de hjälper varandra
att göra livet uthärdligt och sätter i hemlighet
krokben för makten. I "Miraklet" är det i första
hand Ivana, rektorskan för den flickskola där Danny arbetar
på 50-talet, som får representera Gråzonens många
okända hjältar. Hennes taktik går ut på att
låtsas instämma i allt vad hennes överordnade säger,
och sedan, med någon pliktskyldig hänvisning till Marx,
göra precis tvärtom. Utan att öppet ifrågasätta
maktens absurda regler, sliter hon som ett djur för att rädda
en av sina elever från att relegeras av politiska skäl.
Den som gör sådana insatser i det tysta brukar sällan
få någon erkänsla. Under Pragvårens uppgörelser
med det förflutna blir Ivana offentligt brännmärkt
som maktfullkondig stalinist. Ingen bryr sig om hennes gamla elevers
försök att återupprätta henne. Reformkommunisterna
är upptagna med sin "mänskliga socialism" och
har inte tid med sanningen.
I "Miraklet" ställer Skvorecky frågan: vilket
motstånd är det rätta? Är man feg om man stannar
kvar i systemet och bekämpar det inifrån? Danny sammanfattar
sin åsikt genom att göra en jämförelse med
de tidiga kristna:
Det fanns två sorters tidiga kristna ...
De offentliga kristna och de hemliga kristna. De offentliga lät
sig kastas till de vilda lejonen. De hemliga offrade till de romerska
gudarna på dagen, och på natten tog de nattvarden i
katakomberna. Kyrkan erkänner båda sorterna: de som åts
upp av lejonen blev helgonförklarade, men det var de andra
som överlevde och till slut spred Jesu lära över
världen. (17)
Milan Kundera skriver i sin artikel om den antirevolutionära
anda som präglar "Miraklet". Revolutioner har för
Skvorecky inget egenvärde. Uppror kan visserligen vara nödvändigt
för att störta en diktatur, menar han, men man måste
samtidigt vara på sin vakt mot den fanatism och de närmast
religiösa stämningar som en revolution kan ge upphov till.
Det finns en farlig lockelse i revolutionen, den berusar och förför,
den kan få oss att ge upp vår individualitet och istället
låta oss uppslukas av ett anonymt kollektiv där ingen
längre tar ansvar för sina handlingar. Revolutionsromantiken
utesluter analys, reflektion och eftertanke, och är följaktligen
demokratins dödgrävare.
Skvorecky har varit konsekvent i sin antirevolutionära hållning,
det framgick inte minst av hans kommentarer till sammetsrevolutionen
1989. Inte ens då lyckades han uppbåda någon revolutionär
entusiasm. När tidskriften GRANTA bad några författare
beskriva sin reaktion på demokratins pånyttfödelse
i Östeuropa bidrog Skvorecky med en kort och bitter betraktelse.
Det är en text helt utan den ironi och absurda humor som man
vant sig att förknippa med Skvorecy. Det är bara de riktigt
unga som kan känna ren och ogrumlad glädje över kommunismens
fall, skrev han. För dem var förtrycket något av
ett äventyr - dessutom ett med lyckligt slut. Annorlunda är
det för deras föräldrar. Hos dem blandas glädjen
med sorg och förtvivlan över alla dessa bortslösade
år. Men 40-åringarna har trots allt fortfarande möjlighet
att börja om på nytt. Skvoreckys generationskamrater
däremot kan enbart känna bitterhet. Alla deras ungdomliga
drömmar krossades av "det mest långvariga av vårt
århundrades två dödliga samhällsexperiment".
Skvorecky avslutar sin artikel med följande uppgivna ord: "Låt
oss glädja oss, för all del. Jag vill inte förstöra
firandet. Det är bara det att jag aldrig varit lagd åt
det euforiska, och jag kan inte göra mig kvitt vissa tankar.
Tyvärr.” (17)
I dag är "Miraklet" inte längre lika kontroversiell.
De flesta anser nu att Skvorecky gav en riktig bild av Pragvåren.
(18) När den kommunistiska regimen avgick hösten 1989
ville oppositionen först lansera Pragvårens ledare Alexander
Dubcek som sin presidentkandidat. Han fick dock snart ge vika för
Vaclav Havel. Reformkommunismens tid var nu definitivt ute.
När man diskuterar det politiska idéinnehållet
i "Miraklet" är det lätt att glömma att
romanen också är en ovanligt underhållande, lättsamt
berättad historia, ibland vansinnigt rolig med direkta farsinslag.
Några episoder - t ex examensproven i flickskolan och Dannys
flykt ur Tjeckoslovakien 1968 - är berättartekniska mästerstycken.
"Miraklet" är inte så mycket en idéroman
som en "komedi om oss människor".
EN UNDERBAR SÄSONG
"Miraklet" var den första romanen om Danny på
nästan tjugo år. Tre år efter "Miraklet"
kom ännu en Danny-roman, Prima sezona ("En underbar
säsong"). Den är, åtminstone vid en första
genomläsning, raka motsatsen till "Miraklet" - opolitisk,
lycklig, okomplicerad. Den har blivit Skvoreckys mest älskade
roman, och det är också den bok han själv sätter
främst i sin produktion:
För mig är det en mycket viktig bok.
Det är sånt som böcker borde handla om, de verkligt
viktiga sakerna i livet: känslomässiga relationer. Politiken
och historien är tyvärr nödvändiga och oundvikliga.
Jag önskar att vi kunde undvika dem, men det går inte.
'En underbar säsong' är förmodligen den av mina böcker
som står mitt hjärta närmast därför att
den är ren. Den handlar om en ung pojke
som jagar flickor. Han kan inte få någon, men han ger
inte upp, och han är lycklig och olycklig. Då och då
finns faran där i bakgrunden, eftersom jag inte kunde bortse
från den: kriget. Men det var så vi levde. (19)
"En underbar säsong" utspelar sig i början
av 40-talet, Tjeckoslovakien är ockuperat av nazisterna, och
Danny är sjutton år gammal. Romanen - vars undertitel
är just "en text om det viktigaste i livet" - berättar
i sex kapitel om Dannys energiska, men helt resultatlösa försök
att uppvakta stadens flickor. Hans enda tröst är jazzmusiken,
ett intresse han måste utöva med stor försiktighet,
eftersom nazisterna håller en sträng kontroll över
denna "judeo-negroida" konstform. En stor del av charmen
i denna mycket roliga bok ligger i den uthållighet och närmast
rörande entusiasm med vilken Danny iscensätter sina förförelseförsök.
När boken börjar har han redan uppvaktat tjugo av stadens
flickor - utan framgång i något fall.
Inte heller "En underbar säsong" undgick kritik.
Det fanns de som ansåg att Skvorecky idylliserade 40-talet,
att han enbart ägnade sig åt trivialiteter i sin skildring
av denna ohyggliga tid. Skvorecky svarade att romanen bara kunde
förvåna dem som sett alltför många skräpfilmer
om nazisttiden och som glömt "ungdomens okuvliga förmåga
att njuta av livet under nästan vilka omständigheter som
helst". (20) Dessutom ska man komma ihåg, tillade Skvorecky,
att nazisterna inte gick fram lika hårt i Böhmen som
i andra länder (med undantag för veckorna efter mordet
på riksprotektor Heydrich).
Vad Skvorecky gör i "En underbar säsong" är
att lyfta fram 40-talet precis som det upplevdes av en tonårig
grabb, som inte var jude och som var för ung för att bli
soldat. För honom var 40-talet inte svartvita journalfilmer
med marscherande nazister - det var Chick Webb & his Orchestra,
unga flickor i sommarklänningar, läxläsning och förädratjat.
Det innebär inte att Skvorecky har trollat bort nazisterna
ur historien. De finns där som ett ständigt närvarande
hot. Men förtrycket skildras på den nivå som Danny
upplevde det. För att kunna spela sin älskade jazzmusik
blir Danny och hans vänner tvungna att lura i den nazistiska
censuren att Duke Ellingtons låtar i själva verket är
komponerade av (den för ändamålet påhittade)
tyske tonsättaren Günter Früwald. I ett annat avsnitt
får vi följa hur Danny hjälper en präst som
i strid mot Nürnberglagarna sammanvigt en arier med en icke-arier;
en hel natt sitter de uppe och förfalskar de kyrkböcker
som ska kontrolleras av Gestapo följande morgon. Dannys oro
för Gestapo blandas med hans vanmäktiga förtvivlan
över att han på detta sätt hålls borta från
en flicka som han - faktiskt! - lyckats stämma träff med
denna kväll.
"En underbar säsong" kan förefalla vara en glad
bagatell, men den är kanske ändå den viktigaste
delen i Smiricky-sviten. Den utgör på sätt och vis
ett komplement till den politiska satiren i "Miraklet".
Där "Miraklet" skildrar hur mänskliga värden
trampas ned av människofientliga ideologier, visar "En
underbar säsong" konkret vilka värden det är
som håller på att gå förlorade i den totalitära
epoken. Det är detta vi vill försvara, det är detta
man vill förneka oss. Här spelar jazzmusiken en viktig
roll som symbol för den livsenergi och vitalitet som totalitarismen
försöker kväva.
I sista kapitlet får dock romanen en dystrare ton. ”Den
underbara säsongen går mot sitt slut: Sad Autumn Blues"
är rubriken. Där dyker en ung kommunist upp och försöker
övertyga Danny och hans vänner om fördelarna med
proletariatets diktatur. "Vem vill ha ännu en diktatur?"
invänder någon. "Vi har ju redan en". Kommunistens
entré i romanen pekar mot framtiden och antyder att Dannys
underbara säsong bara blev en kort parentes. Återigen
skulle jazzmusiken undertryckas, böcker förbjudas, människor
fängslas och avrättas.
DE MÄNSKLIGA SJÄLARNAS INGENJÖR
Två år efter "En underbar säsong" tog
Skvorecky farväl till Danny med den tjocka romanen Dannys
förlorade ungdom (vars originaltitel egentligen betyder
"De mänskliga själarnas ingenjör"). I centrum
för handlingen står en nu medelålders Danny Smiricky,
som (i likhet med författaren) arbetar som professor vid universitetet
i Toronto. Varje kapitel har som utgångspunkt någon
av Dannys litteraturföreläsningar.
Smiricky och hans elever saknar alla möjligheter att förstå
varandra. Det enda eleverna vet om andra världskriget är
vad de sett i Hollywoodfilmer; för dem är Angela Davis
världshistoriens största martyr. Samtalen mellan eleverna
och Danny präglas av ständiga missförstånd
och ibland av ömsesidig misstro.
Missförstånden är legio i romanen. De löper
som en röd tråd genom berättelsen. De unga missförstår
de gamla. Exiltjeckerna kan inte förstå kanadensarna.
De tjecker som kom till Canada på 50-talet begriper sig inte
på dem som kom 1968. I sin exil möter Danny moderna feminister
som ser Viljans triumf som en seger för kvinnorörelsen.
Han träffar Barn av Marx och Coca-Cola som ännu ser Sovjetunionen
som en progressiv kraft i stormaktsspelet. Danny hör också
sina historielösa studenter använda samma klyschor som
han hörde sina anförvanters bödlar använda medan
han ännu var kvar i Europa. Kulturskillnaderna är enorma
och till synes oöverstigliga.
Dannys förlorade ungdom berättar också
om de kanadensiska exiltjeckemas liv. Typiskt nog är också
de mycket ironiskt skildrade. Deras önskan om att få
återvända till sitt hemland kan ibland ta sig uttryck
i patetiska planer att från exilen i Canada störta den
kommunistiska regimen:
"Den är idiotsäker", säger
Pohorsky... 'Man skriver ett meddelande på ett vanligt vykort
så att det låter lite hemlighetsfullt och misstänkt.
Till exempel: 'Meddelandet vidarebefordrat till syrenen. M. ordnar
saken. Invänta vidare instruktioner.' Något i den stilen.
Sedan skickar man vykortet till någon framstående kommunist.
Om man gör det kanske fyra gånger, så börjar
säkerhetspolisen tycka att det verkar misstänkt och så
slår de till mot honom. Och varje exiltjeck känner minst
två såna där kommunistpampar. Om bara hälften
av dem skriver..." och herr Pohorsky räknar ut att till
årets slut ska omkring femtiotusen kommunistpampar ha fått
nervsammanbrott och dessutom har säkerhetsapparaten blivit
så överansträngd att dess anställda också
börjar kollapsa... "Det kommer att göra dem alldeles
tokiga! De blir paniskt rädda för posten! Om två
år är partiet i upplösning!' (21)
I denna miljö föredrar Danny att i minnet söka sig
tillbaka till sin ungdomstid, och i en stor del av romanen är
vi därför åter tillbaka i protektoratet Böhmen-Mähren
och Dannys hemstad Kostelec. Tidsmässigt utspelar sig dessa
avsnitt under perioden mellan historierna i "En
underbar säsong" och "Fegisarna".
I Dannys förlorade ungdom tillämpar Skvorecky
samma berättarteknik som i "Miraklet"; här finns
ett väldigt persongalleri och en mängd korta och långa
historier som på olika sätt belyser varandra. Detta vimmel
av historier kan ibland verka förvirrande för läsaren,
men är rimligtvis en avsedd effekt: det är en förvirrande
och absurd värld vi lever i och människorna är ofta
hjälplösa offer för historiens krafter. I "Miraklet"
fanns dock en mycket sinnrik intrig, en deckargåta, som saknar
motsvarighet i Dannys förlorade ungdom. Den senare
romanen är mer som ett enda långt associationsflöde.
"Det slår mig att associationer är alltings grund",
tänker Danny vid ett tillfälle. "Associationer i
tid, i utseende, i teorier, i hjärtat..." (22) Risken
är en viss pratighet, något som Dannys förlorade
ungdom bitvis lider av. Romanen återger långa politiska
diskussioner, där Danny alltid avgår med segern. Det
kan bli lite tröttande med en sådan förträfflighet
hos huvudpersonen. (I "Miraklet" höll Danny ofta
inne med sina åsikter av rädsla för polisagenter,
vilket också gjorde att romanen fungerade bättre rent
konstnärligt. Historierna fick tala för sig själva).
Dannys förlorade ungdom är och kommer förmodligen
att förbli den sista delen i Dannysviten. (23
ANTI-IDEOLOGISK
Vem är då Danny Smiricky? Ett alter ego? Ett tidsvittne?
Ett politiskt språkrör? Svaret är väl att det
varierar från roman till roman. I berättelserna om Dannys
tidiga ungdom är det självbiografiska inslaget starkast,
det är hans tankar och känslor som är det centrala.
Den äldre Danny har delvis en annan funktion i romanerna. I
'Tankbataljonen" och "Miraklet" är Danny fr
a ett vittne, han är läsarens representant i olika tider
och miljöer.
"Tankbataljonen" berättas dessutom i tredje person,
vilket gör att Skvorecky kan tillåta sig att skildra
episoder där Danny inte ens är närvarande. Att Danny
förblir ungkarl, medan Skvorecky själv gifte sig redan
1957, är en markering av var gränsen för det självbiografiska
går. Det är personliga berättelser, men inte privata.
Danny är författarens redskap, som tjänar varierande
syften beroende på sammanhanget. Det fanns aldrig någon
plan för denna romansvit. Skvorecky skrev när det fanns
en historia eller ett ämne som passade för Dannyfiguren.
Romanerna är sinsemellan mycket olika och kan utan svårigheter
läsas i vilken ordning som helst.
Gemensamt för de fem romanerna är skildringen av en oöverskådlig
och föränderlig värld och kollisionen med de krafter
som till varje pris vill tvinga en ordning på detta kaos.
I "Miraklet" skildras livet som en gåta, romanen
presenterar två mysterier utan att ge någon slutgiltig
lösning i någondera fallet. Det saknas alltid bitar i
verklighetens pusseldeckare, tycks Skvorecky säga. Skvoreckys
skepsis mot heltäckande förklaringsmodeller kommer också
till uttryck i hans svaghet för fars och komedi. Skrattets
ifrågasättande karaktär innebär ju alltid en
fara för dem som tror sig sitta inne med den absoluta sanningen.
I enstaka fall, som i Dannys förlorade ungdom, faller
Skvorecky för frestelsen att skriva läsarna på näsan
med sina åsikter, men annars låter han sina åsikter
framgå av de historier han berättar. Han påverkar
sina läsare "genom anekdoter snarare än argument",
som Milan Kundera uttryckte saken. (23) Skvoreckys förkärlek
för det anekdotiska kan alltså fungera som en - indirekt
- kritik av dem som vill tolka alla skeenden som en Historisk Nödvändighet
eller Världsandens Vilja.
Skvoreckys författarskap ingår i en antiideologisk, komisk-realistisk
tradition i den tjeckiska kulturen, till vilken man också
kan räkna författare som Bohumil Hrabal och givetvis Jaroslav
Hasek, liksom filmregissörerna Jiri Menzel, Milos Forman och
Ivan Passer. Berättelserna i "En underbar säsong"
påminner t ex om Bohumil Hrabals roman Låt tågen
gå!, där den unge Milos Hrma planerar att spränga
ett tyskt ammunitionståg i luften, men ändå bekymrar
sig mest över hur han ska komma till rätta med sin ejaculatio
praecox.
LEKFULLHET
Det finns en stor lekfullhet i romanerna om Danny, liksom i mycket
annat Skvorecky skrivit. Romanerna är fulla av interna skämt
och referenser, överallt hittar man blinkningar åt den
uppmärksamma läsaren. Huvudpersonen i en roman kan oväntat
dyka upp i en biroll i en annan roman. Denna leklust når ibland
ända ut till böckernas omslag och titelblad. På
försättsbladet till originalupplagan av "Miraklet"
uppges förlagsredaktören vara en viss Karel Leden - dvs
huvudpersonen i Skvoreckys roman Lejonungen. Leden är
en opportunist, en cynisk bokredaktör som alltid böjt
sig för makten och helt säkert aldrig skulle ge ut en
bok som "Miraklet". I Skvoreckys detektivroman Navrat
porucika Boruvky ("Kommissarie Boruvkas återkomst")
sker mordet på samma gata som Skvorecky själv bor på.
Skvorecky leker med sina läsare på samma sätt som
när Hitchcock regelbundet dyker upp i sina egna filmer. Därigenom
etablerar han ett mycket familjärt förhållande till
läsekretsen.
Någon har beskrivit Danny Smiricky som en tjeckisk motsvarighet
till Kingsley Amis Lyckliga Jim. Det är en intressant
jämförelse; Lyckliga Jim är kanske den person som
Danny hade blivit om inte nazismen och kommunismen ingripit i hans
liv. Jim lever det opolitiska liv som Danny drömmer om att
få leva. Amis skrev om det demokratiska England, Skvorecky
om det ofria Tjeckoslovakien. I ett fritt samhälle är
det möjligt att berätta sin livshistoria utan att det
nödvändigtvis blir en politisk satir.
När vi lämnar Danny befinner han sig i exil i Canada och
där kommer han med all säkerhet att stanna. Att skildra
det nya Europa efter murens fall får bli en uppgift för
den yngre generationen. Danny tillhör en annan värld,
det delade Europa. De unga kommer förhoppningsvis inte bli
lika insnärjda i politiken som sina föräldrar.
Danny valde inte politiken, politiken valde honom.
Ursprungligen tryckt i tidningen Hjärnstorm
55/1996
NOTER
1. Brev från Skvorecky 950425.
2. Michal Schonberg: "The Case of the Mangy
Pussycat (An Account of the Literary Scandals Surrounding the Publication
of Josef Skvoreckys The Cowards)". I: WorId Literature Today,
Autumn 1980, s 536.
3. Citerat ur Josef Skvorecky: The Cowards,
Penguin London 1970, s 19. Övers: MK.
4. Engelsk översättning: The Republic
of Whores, Faber and Faber 1994.
5. Josef Skvorecky: Talkin´ Moscow Blues,
Faber and Faber 1989, s 44.
6. The Republic of Whores, s 80f.
7. Skvorecky har skrivit andra berättelser,
t ex Saxofonen (1963, s ö 1980) där man kan
ana Danny Smiricky bakom den namnlösa jagpersonen. Dessa historier
skiljer sig dock kraftigt från romanerna och kan inte sägas
ingå i Smiricky-serien.
8. Intervju i Le Monde 1979. Citerat ur Nordiska
LISTY, augusti 1980.
9. Skvorecky har alltid varit förtjust i deckarlitteratur,
både dess teori och praktik. Han har
själv skrivit flera deckare, bl a fyra böcker om den svårmodige
kommissarie Boruvka, som f ö har en del drag gemensamt med
Danny Smiricky. (Se min artikel i Jury 2/1990, s 35f).
10. Se not 1.
11. Citerat ur Josef Skvorecky: The Miracle
Game, Faber and Faber 1991, s 340. Övers: MK.
12. Se not 1.
13. Citerat ur Arthur Koestlers Den osynliga
skriften, Tiden 1954, s 354.
14. "Paris or Prague", GRANTA 13/1984,
s 18.
15. Skvorecky brukar svara med ett Evelyn Waugh-citat:
"En konstnär måste vara reaktionär. Han måste
stå emot tidsandan, han får inte ryckas med av strömmen.
Han måste bjuda åtminstone en smula motstånd."
(Citerat ur Dannys förlorade ungdom, Brombergs 1986,
s 313).
16. "Hipness at Noon ". I: Talkin´
Moscow Blues, s 113.
17. GRANTA 30/1990, s 127f.
18. Se not 1.
19. Talkin´ Moscow Blues, s 350.
20. Ibid., s 26.
21. Dannys förlorade ungdom, s 504.
22. Ibid., s 117.
23. Se not 1.
|
